Under de två senaste dagarna har det pågått anfall, med förmodat syfte att döda, här på vår annars så stillsamma och fridsamma plats på den skånska slätten.
Krigsförklaring hördes skalla redan i måndags men anfall först i går tisdag.
Igår togs chansen till anfall när matte, dumt nog, trodde att hon hade två så rara och vänliga kamrater i sitt sällskap. Så snart mattes förlängda arm, kopplet, släpptes var det dags.
De så trivsamma, glada, djur och människovänliga idividerna förvandlades nu med en gång till bestialiska krigshundar. Nu var det krig. Inkräktarna skulle dödas. De kunde ju tänkas käka upp allt ätbart och gud förbjude.
Två svansviftande bestialiska krigshundar, en skrikande förvirrad matte och sju hönsfåglar for runt i hela trädgården, alla efter alla.
Donald, som är av rasen myskand, attackerades av Frank så att fjädrarna rök. Donalds gemål Anna sprang iväg så långt hemmifrån hon bara orkade ( till hästhagen 50m bort) Turligt nog han matte fram i sista sekund och ankan kunde ta sin tillflykt in under träden.
Krigshundarna fångades in och sattes i cell. Lugnet la sig åter på slätten.
Idag var det så dags igen.
Franks som befann sig i sin rastgård gjorde upptäckten att stängslet skulle kunna forceras med ett större elegant språng. Värt ett försök.
Språnget lyckades till hönsfåglarnas stora förtret.
Innifrån huset kunde mate först höra och snrt även se trädgården fyllas av flyende fåglar som skrek och kaCklade för allt de var värda.
Innan matte rusa ut till fåglarnas försvar hade Frank rusat in under träden och jagat fram tuppen Ture. Än en gång hann matte fram itid. Inte en fjäder hade krökts på hans kropp.
Krigshunden Frank blev inkallad, fångad och hamnade åter i cell.
